Precis vid infarten till den lilla byn Kleinarl, söder om Salzburg i Österrike, parkerar man bilen för att ta sig upp till Kletterwelt Kleinarl. Bor man i byn kan man promenera till parkeringen för att ta stigen upp. Det är väl skyltat så man följer stigen uppåt i ungefär 15 minuter. På vägen går man förbi ravinen Kesselfallschlucht, två vattenfall och starten till Flying Fox.
Vi hade inte förbokat, men såg till att vara där när de öppnade ifall det skulle vara mycket folk. Vi hade inte behövt oroa oss, regnet hängde i luften och det vara bara vi där när vi påbörjade klättringen. Vi ville göra höghöjdsbanan (Seilgarten) och Flying Fox och köpte en kombibiljett på plats. Det fanns även klättringsleder (Klettersteige) i flera varianter och svårigheter, men vi tyckte höghöjdsbanan och Flying Fox räckte.
Vi har gjort flera höghöjdsbanor tidigare, men i Kleinarl var vi inte så starka. Det regnade lite, så visst blev det halt, men det var ändå på gränsen till vad barnen klarade. Det finns 5 banor med olika svårighetsgrad och vi började med den enklaste. Det var mycket balansövningar på den, men vi klarade den bra. Därefter gjorde vi två banor till, där det mest var Flying Fox från en plattform till en annan, men lite svårt för vår yngste att sträcka sig och haka i och ur. Han är 150 cm lång och nästan 10 år, som man skulle vara, men det var på gränsen för vad han klarade.
Vi skippade de två svåraste banorna och bytte istället utrustning för att ge oss på Flying Fox. Har man inte bokat en guidad tur, så går man själv ner till starten och kör igång. Plattformerna var små (30×30 cm) och där fanns bara plats för en person åt gången. Våra barn (9 1/2 och 11 år) klarade det, men det var halt och mycket pirr i magen. Jag skulle inte ge mig ut på Flying Fox med yngre barn än så.
Mellan plattformerna åker man i sin sele och det är total 5 åkningar (Seilrutschen) och en Seilbrücke (balansgång på vajer) i en ravin. Den längsta åkningen är 160 m lång och det är 180 höjdmeter mellan de båda vattenfallen. Inledningsvis klättrar man nerför för att nå första plattformen och det är bitvis ren klättring mellan de olika plattformerna.
Min man gick först för att kunna ta emot vår äldste vid åkningarna. Man vill ju inte missa en plattform och åka tillbaka ut i ravinen… Sedan släppte han förbi vår äldste som kunde klättra mellan plattformarna själv. Jag gick sist och släppte iväg vår yngste, som min man tog emot.
Avslutningen är ett sista åk in i ett nät och därefter klättring upp i nätet för att komma upp på dammväggen och kunna ta sig över på andra sidan och ner. Jag och vår yngste la vår utrustning på anvisat ställe på parkeringen, men min man och vår äldste testade att klättra Familienklettersteig tillbaka uppåt för att lämna sin utrustning. Jag och minstingen kände att det vi redan gjort räckte gott och väl…